Det flyter omkring så himla mycket tankar i mitt lilla huvud just nu så det är nästan att jag tror att min hjärna ska kollapsa. 

Som hästägare har jag ansvar att ta och beslut att fatta. Så även om allt visar sig vara helt okej så måste jag även vara medveten om att det kan bli raka motsatsen till okej. Jag vet att det är hemskt och alla säger till mig att inte tänka så, men jag kan inte ro för det. Jag tänker på det för att jag bryr mig. Bara för att jag ser den mörka sidan betyder det inte att jag inte ser den ljusa sidan. Jag håller alla mina fingrar och tår för att Penny ska bli bra och att det bara är sadelns fel, men samtidigt måste jag vara beredd på att det kanske inte är så. Jag vill Pennys allra allra bästa och det är därför dessa tankar och denna oro kommer upp. Om allting visar sig vara helt okej så är jag nog den gladaste och lyckligaste människan ni kan finna på denna jord, men om det är tvärtom så är jag antagligen den olyckligaste människan på jorden. Jag vill inte förlora min bästa vän och förhoppningsvis kommer jag inte göra det ännu. Men som i alla situationer finns det alltid en liten risk till att det kan bli så. Så som sagt så håller jag alla mina fingrar och tår och jag ber er att göra detsamma. 

Kort sammanfattat: Jag är rädd.